Vackra Flickor Dör Snabbare.

Nytt bokprojekt. Läs och kommentera.

Jag är så jävla nervös. Så nervös att mitt hjärta slår tre slag i sekunden och mina ögon inte kan titta på samma sak i mer än nån minut och att min hjärna inte kan koncentrera sig överhuvudtaget. Jag står framför spegeln och tittar på min egen spegelbild. ”Så jävla ful Lina. Verkligen.” Personen i spegeln som stirrar tillbaka på mig är jag, fast ändå inte. Jag har döpt henne till Elvira, det namnet jag borde fått. Mina föräldrar blev begåvade med den oerhörda färdigheten att bara döpa sina barn till helt normala svenssonnamn. Spegelbilden svarar på mina frågor och på mina påståenden och oftast är hon precis så elak som jag vill att hon ska vara. Jag förtjänar inte bättre liksom. Jag, Lina, 14 år gammal. Idag ska jag börja på en ny skola och slippa mina plågoandar som kallat mig fetto och tjockis och diverse andra saker i över sju år nu. Efter sju år tror man på vad dom säger. Det är just därför jag säger till Elvira att jag är ful, och det är just därför hon håller med mig. ”Självklart syster, självklart är du den fulaste människan som nånsin gått på denna jord.” Jag hinner inte göra mycket mer än att bara fluffa till håret en sista gång innan mamma ropar och säger att vi ska åka. Jag vinkar hejdå till Elvira i spegelbilden och tänker att jag kanske någon dag även slipper henne och hennes spydiga kommentarer. När mitt självförtroende är lågt håller hon med mig och det är jag bara glad för. Hade hon varit som precis alla andra och sagt emot, typ ”Nej Lina, du är jättefin!” hade jag förmodligen bara krossat spegeln. Men ibland, när jag verkligen har försökt vara söt och faktiskt kanske kan se söt ut stampar hon på mig och trycker ner mitt självförtroende till botten igen. Det är där det ska vara enligt henne. Jag är inte värd mycket mer än så. Jag springer ner för trappan och nu slår mitt hjärta ännu snabbare.